jasmine gracia

För några månader sen fick jag diagnosen depression. Jag har varit lite smårädd att prata om det och är absolut ingenting jag bara rabblar ur mig mot människor jag inte känner så bra, men varför ska man skämmas för något sånt här? Depression är en sjukdom man inte rår för att man får, precis som att bryta benet eller att bli jättesjuk. Det bara händer, och man har otur som får det, precis som att man har otur med vilken annan sjukdom som helst.
Självklart finns genetiska drag och olika förutsättningar för det. Vissa faller in i depression lättare än andra. 

Jag vet inte vad som triggade igång det, men jag har alltid varit en person som har haft hög press på mig själv. Jag vill alltid kunna prestera bra vare sig det är i skolan, i olika relationer eller träningen. Samtidigt så är jag en väldigt tankfull person som kan hålla mig vaken hela natten och grubbla över olika saker. Att tänka på universum och oändlighet eller fundera på vad jag vill göra i framtiden, vem som uppfann mikrovågsugnen och så vidare. Ja, mina tankar är ganska random på nätterna, haha. Jag låter det dock ta över mig och får oftast dålig sömn på grund av det. I samband med att jag vill prestera på toppen hela tiden så måste jag ha energi för det, jag måste känna mig utvilad och energisk. Men det gör jag inte på grund av sömnbristen.
Det blir som en ond cirkel. På nätterna kommer liksom de här tankarna... Oj jag har så mycket plugg, men jag måste ju träna imorgon, tänk va hemskt med alla människor på andra sidan jorden som svälter och som inte är lika lyckligt lottade som oss här i Sverige. Alltså, ja, mina tankar är så spridda så det finns inte. Men en sak är säkert och det är att jag lätt stressar upp mig själv.

Jag tror att det var en cocktailblanding av allt. Så mycket stress och så mycket press, det biter även på den personen med det starkaste psyket. Dessutom så är det så nära till studenten så det är det enda som tar upp mina tankar, vad jag vill göra i framtiden och hur jag ska hantera plugget. Det sa bom en dag och jag bröt ihop bara, kunde vara ledsen utan att veta varför. Jag slutade tycka att träning var kul och jag hade så svårt att hitta motivation för att plugga. Jag kom på mig själv att ligga i sängen hela dagarna och fick så dåligt samvete över att jag inte fått något gjort den dagen. Det gick i cirklar runt och runt och mina dagar såg likadana ut. 

Det var faktiskt min lärare som märkte att något var fel och hjälpte mig såååå mycket, helt galet hur bra våra lärare på Räddningsgymnasiet är. Jag är så oerhört tacksam, annars skulle jag bara  legat i sängen hemma och varit irriterad och ledsen över allt, blä haha.

Hur som helst, jag fick börja med SSRI (seretoninpiller, ökar dopaminet i hjärnan och rättar till den kemiska inbalansen), kallar även de happy pills och Atarax vilket dämpar ångest och hjälper till att sova. 
Jag mådde jättedåligt de första veckorna jag började ta medicinen. Jag undrade liksom vad som blivit av mig och vad som hände med den gamla glada Jasmine. Jag kände inte igen mig själv alls och hatade att jag behövde ta medicin för att bli ''som vanligt'' igen. Varför var det svårt att vara glad egentligen? Hur gick det här till?

Det är krångligt att förklara för någon hur depression känns, vad som händer och varför man inte bara kan ''snappa'' ur sig det. Det är inte så enkelt. Det är faktiskt en kemisk inbalans i hjärnan vilket gör det svårt att känna sig glad och att bete sig som vanligt. Tro mig, jag önskar att jag kunde bara kliva ur det hur lätt som helst men de går inte. Jag vet att det finns de som har det mycket sämre än mig också, det har jag hört tusen gånger. ''Ryck upp dig, du har mat på bordet, kläder på kroppen och ett underbart liv i ett bra land. Det finns de som svälter och har det så mycket värre än dig.'' Jovisst, det är sant... Men alltså hur mår jag bättre av att veta att andra har det sämre än mig? Det här är min situation och det är såhär jag växt upp, jag har växt upp i två olika kulturer och har två hem. Har gått igenom såååå mycket och är så tacksam att jag har det i bagaget. Men det är jobbigt att ständigt längta efter det andra hemmet. När jag är i Sverige längtar jag tillbaka till Filippinerna och vice versa. Känns nästan som att man trivs bäst på flygplanet, haha.

Nu har jag gått på min medicin i några månader och den senaste tiden har jag börjat dra ner på det. Jag mår bra nu, jag mådde speciellt bra under vår resa till Filippinerna där man fick massa sol, bad och värme. Där trivdes jag och kände mig gladare än någonsin!

Jag tycker faktiskt att depression har gjort mig till en starkare människa. Alltså, det är skitjobbigt att leva med det, ja, det är ett rent helvete att ständigt känna sig på botten av sitt humör och aldrig hitta motivation till något men jag tycker att det har gett mig positiva aspekter. Jag har fått ett helt annat perspektiv och kommit på mig själv att bara göra det som är bäst för mig och tänka på ett helt annat sätt. 

Jag är en person som är väldigt mycket för rätt och fel. Jag rycker oftast in och säger till när jag tycker att någon gör fel och det som tar på mig speciellt är när man behandlar en annan människa dåligt medvetet. När man nedvärderar de och vägrar att ta på sig skulden. Sådana människor som är så fruktansvärt trångsynta och skyller ifrån sig deras ansvar för att fly sina egna uppgifter eller sina egna misstag. Nej, fy, de kommer jag inte överens med. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Jag var lite rädd för att för att säga vad jag tyckte och knöt oftast näven under bordet. Men efter depressionen har jag varit mer vågad och markerat när jag verkligen tycker något är fel hos en person. Jag känner att många människor ändå inte fattar det man försöker säga utan alltid försöker vrida och vända på det. De skyller ifrån sig genom att titta på ens egna misstag eller genom att ta upp irrelevanta argument och vrida och vända på sanningen. Jag vet att dessa människor aldrig kommer att kunna förstå från mitt perspektiv och må så vara. Men jag tål inte att vara tyst och jag vill inte att de tror att de kan bete sig så utan konsekvenser. Även om de lägger sig på natten och tror att allt är frid och fröjd vill jag att de ska veta att folk kommer att ta ställning mot de när man beter sig sådär. Jag kanske är ensam nu som står upp mot de så kommer det inte alltid att vara, det finns de som kommer att stå upp mot sådana människor. Vare sig det är snart eller i framtiden, någon gång måste man liksom lära sig att växa upp.

Jag har accepterat att man inte passar med alla personligeter, speciellt jag som är så känslig och lite sådär småstrikt och seriös haha. Men jag är såååå glad och framåt när jag känner att jag trivs med människor i min omgivning. Jag älskar att prata om livet, hur man växte upp, vad man vill göra i framtiden, vem ens favoritperson är och varför, hur man hanterat olika saker i livet, vad man lärt sig, vad ens drömmar är, vad man tycker om att göra och varför man valde si och så... Och ja, sådant som man kan fortsätta prata om i all oändlighet. Vad man gillar för vetenskap och rymden, shit vad jag älskar att prata om rymden. Sånt där man tar med sig när man lägger sig på kvällen, jag älskar konversationer man kan spela upp i hjärnan och bara le över hur bra den andra personen är och hur bra man passar ihop, sånt där man tar med sig i bagaget och lärosamma konversationer som man tar med sig hela livet. Kommer alltid nära sådana personer, djupa relationer liksom.

Att prata skit om andra människor, anta och prata om rykten, snacka om vem som låg med vem förra festen och hur jävla kul man hade när man söp, alltså, jag har svårt för sånt. Hade svårt att stå emot det när jag var mindre och ville alltid känna gemenskap med alla, trodde att jag behövde vara med på varje fest för att bli sådär socialt accepterad men sen jag blivit äldre har jag mest bara gjort det jag tycker är kul. Självklart är det kul att festa ibland men då vill jag att det ska vara med rätt människor och vid speciella event, inte något jag gör bara för att jag är uttråkad. När det är folk omkring mig som pratar om andra så är jag mest tyst och jag avskyr när folk ständigt pratar skit och säger så onödiga saker om andra människor. Mår man bättre av att trycka ner andra i sitt huvud? Mår man bättre av att tänka "men oj, hen är ju asful och oj va tjock hen är, jag är snyggare än henne/honom" och blablablabla. Hur fan kan man trösta sig själv och förbättra sitt självförtroende genom att trycka ner och gossipa om andra man knappt känner och om olika människor? Fattar inte, varför inte lyfta upp varandra istället? Komplimanger istället för förolämpningar. Tycker det är galet hur många rent utsagt mår dåligt över sitt egna utseende men måste använda skitsnack för att känna sig högre än de, nej fyyyy för sånt! 

Alltså, jag väljer mina strider och det känns så bra i hjärtat. Jag kan lägga mig och veta att jag stått upp för det jag tycker är rätt. Jag slösar inte mer energi på det, jag vet exakt vart jag står. Jag mår så mycket bättre när jag står på mig och säger ifrån när jag tycker något är fel, även om det orsakar att några band bryts och att det blir mer spänning mellan mig och den andra personen så känner jag ändå att det nästan är värt. Man vill väl ändå inte ha något att göra med människor som medvetet sårar en och förstör för sin egna omgivning? Jag förstår därför heller inte hur vissa kan komma och säga till mig att de håller med mig och ändå inte stå upp för det mot de saker som är fel, jag antar att det är svårt och att många undviker konflikter men jag tror att det är det som behövs, att fler står upp mot såna händelser för att det ska bli bättre för alla och ens omgivning. Bra människor är så ofta tyst och trångsynta människor så.. högljudda. Stå upp! 

I vilket fall så är det främst tack vare Martin och de underbara människorna som stödjer mig och står vid min sida trots allt. Det är sånt som får en att uppskatta det fina man har i livet. Psykisk ohälsa är ingenting att skämmas för, våga!